Vinranka 'Ugni Blanc' – mycket tålig, sen

Sorten kommer från södra Frankrike. I Cognac har den gradvis ersatt sorten Folle Blanche. Den odlas också mycket i Toscana i Italien, där den kallas Trebbiano, och därför anser många att den härstammar därifrån. Den trivs också i Moldavien och Kanada. Sorten blev känd redan 1302, då den italienske botanikern Pietro de' Crescenzi beskrev den. Den kallas också Muscadelle och tillsätts ofta i små mängder när vita viner blandas. I viss mängd, tillsammans med röda druvor, ingår den i de berömda Chiantivinerna. I Armagnac odlas sorten på omkring 11 250 ha (75 % av vinodlingsarealen). Den är väl anpassad till de lokala jordarna, tål kyla, står emot mjöldagg och gråmögel, är relativt torktålig och mycket bördig – en hektar ger upp till 100–150 hl vin. Trebbiano är en av de viktigaste sorterna för framställning av armagnac. Odlingsegenskaper – sorten hör till de sent mognande sorterna (i varmt klimat mognar druvorna i slutet av september till början av oktober). Klasen är medelstor till stor och vingad. Bären är små, nästan runda, med medeltjockt, segt, gulgrönt skal med vaxlager. Blomfall och småbärighet förekommer inte. Sorten fungerar på vanliga grundstammar, men bäst passar 41 B. Tekniska egenskaper – vid ätmognad samlar druvorna omkring 18–21 % socker och 7–9,5 g/l syra. Sockerhalten kan nå 24–25 % vid hög syrahalt. Vinerna har fin smak och utvecklar snabbt bukett, men utvecklas inte vid lagring. Sorten används främst som råvara för destillat. Tålighet – plantorna tål låga vintertemperaturer och torka dåligt, men har god motståndskraft mot mjöldagg och gråmögel. Skörd – god tillväxt och mycket god bördighet (i genomsnitt 10–15 ton per hektar). Druvorna används som råvara för brandy. Blad – stort, avlångt ovalt, djupt flikigt, femflikigt och luddigt. Bladskivan är oregelbundet uppåtböjd med grovbubblig yta. Mittflikens kontur bildar en spetsig vinkel. De övre bladvecken är djupa till medeldjupa och slutna med äggformad öppning och rundad botten. De nedre bladvecken är grunda och öppna med parallella sidor och spetsig botten. Skaftvecket är öppet och lyrformat med spetsig botten eller slutet med elliptisk öppning. Tänderna är stora och triangulära med bred bas, ibland ljusare färgade. Nerverna är ljust gulaktiga på båda sidor. Bladskaftet är medellångt, ljusgrönt och kalt. Höstfärgen är gul. Blomma – tvåkönad. Klase – stor, konisk, förgrenad vid basen, vingad och halvtät. Klasskaftet är medellångt, medeltjockt, helt förvedat och segt. Bär – nästan små, runda och grönaktigt gula (blir rosa vid övermognad) med små, glesa prickar. Skalet är genomskinligt, tjockt och segt. Fruktköttet är saftigt med harmonisk smak. Bärskaftet är medellångt och tunt med litet koniskt fäste och kort kärlknippe. Ugni Blanc är en mycket sen vindruva. I varmt klimat mognar druvorna under första halvan av oktober – i Sverige behöver sorten växthus. Den föredrar lätta, sandiga lerjordar, där dess värdefulla egenskaper kommer fram. Den har kraftig tillväxt, mycket hög bördighet och hög skörd och fungerar bra på vanliga grundstammar. Den är känslig för kyla och relativt torktålig. Druvorna spricker inte och ruttnar nästan aldrig. Tack vare den höga syrahalten ger druvorna högkvalitativ råvara för konjak som mognar snabbt. I Charente och Armagnac (Frankrike) har den ersatt andra sorter, som Folle Blanche, för framställning av konjak och armagnac.